Välfärdsområdet ska i grunden handla om god vård, omsorg och räddningstjänster – inte om politik, ekonomi, maktkamp eller annat. Ändå har ekonomin en stor inverkan på välfärdsområdenas utveckling, speciellt med tanke på att staten delar ut pengarna och områdena är tvungna att klara sig med de resurser de tilldelats.
Finansieringen grundar sig bland annat på att jämna ut hälsoskillnader i landet vilket betyder att en friskare befolkning ger mindre ekonomiska medel. Det är den realiteten vi lever med i Österbotten. Å ena sidan kan det ses som ett korrekt tankesätt för att jämna ut hälsoskillnader. Å andra sidan är det helt klart fel utgångspunkt att områden, med kommuner som innan reformen valt att satsa på vården, omsorgen och förebyggande insatser och därför har en friskare befolkning, tvingas försämra servicen som följd av minskad finansiering.
Välfärdsområdena känner själva bäst till de behov, styrkor och särdrag som finns och behöver därför tillräckliga möjligheter att kunna styra över den service som ges. Den finansieringsmodell som nu följs begränsar detta, eftersom områdena inte har beskattningsrätt och begränsade möjligheter att öka inkomsterna. Ser vi på de övriga nordiska länderna, där social- och hälsovårdsreformer genomförts tidigare, tillämpas delfinansiering inom områdena själva.
I Norge delfinansierar kommunerna primärvården och i Danmark den regionala vården. Det här betyder inte att det är delfinansiering från kommunerna vi ska satsa på i Finland, men vi bör föra en diskussion på lokal, regional och nationell nivå kring hur vi bäst tillgodoser invånarnas behov och hur vi ser till att de ekonomiska resurserna är tillräckliga. Inflationen, kostnadsökningar och de, helt korrekt, höjda lönerna för personalen på vården och omsorgens verkstadsgolv kräver ökad finansiering för välfärdsområdena – inte tvärtom.
Enligt rapporten ’Strukturreformer i Norden’ (2024) förbättrades tillgängligheten till social- och hälsovård i de andra nordiska länderna efter ländernas respektive social- och hälsovårdsreformer, men utvecklingen är svår att koppla till reformerna i sig. Klart är dock att bristen i samordning mellan olika aktörer och vårdnivåer kvarstår, något som vi också upplever i Finland. Det är inte alltid enkelt för den enskilda människan att få den vård och omsorg man behöver. Som ett led i att förbättra tillgängligheten till service i Österbotten infördes tex seniorlinjen, vilken är ett konkret exempel på utveckling som är bra. I Österbotten har vi också valt att behålla hälsovårdscentraler och -stationer, en tydlig satsning på basservice.
Arbetet med välfärdsområdet bör utgå från styrkan i vård och omsorg som finns lokalt och nära människorna. Det här gäller på ett brett plan, primärhälsovård och socialvård geografiskt ute i kommunerna, heltäckande boendeservice och hemvård i hela Österbotten, ett starkt centralsjukhus och närsjukhus med omfattande service.
Comments